Den kontroversiella historien om lobotomi: Förstå riskerna och negativa effekter

En lobotomi är en typ av psykokirurgi som innebär att man skär eller skrapar bort en del av hjärnans frontallob. Proceduren utvecklades på 1930-talet och blev populär på 1940- och 1950-talen som behandling av psykiska sjukdomar som schizofreni, depression och ångest.
Målet med en lobotomi var att störa de onormala mönster av hjärnaktivitet som ansågs bidra till dessa förhållanden. Proceduren involverade vanligtvis att borra hål i skallen och föra in ett kirurgiskt instrument som kallas leukotom i den prefrontala cortex för att klippa av eller förstöra vissa nervfibrer.
Lobotomier utfördes ofta på patienter som inte hade svarat på andra former av behandling, såsom medicinering eller elektrokonvulsiva terapi (ECT). Ingreppet var dock inte utan risk och många patienter som genomgick lobotomi upplevde betydande personlighetsförändringar, kognitiv försämring och andra negativa effekter.
Användningen av lobotomi minskade under 1960- och 1970-talen i takt med att effektivare behandlingar för psykisk ohälsa blev tillgängliga, som t.ex. antidepressiva mediciner och psykoterapi. Idag utförs inte längre lobotomi och anses vara ett kontroversiellt och till stor del misskrediterat ingrepp.