Historien och betydelsen av Harakiri i det antika Japan

Harakiri (även stavat hara-kiri) är en japansk term som syftar på rituella självmordshandlingar genom urtagning, vanligtvis utförda av samurajer i det antika Japan. Ordet "harakiri" består av två delar: "hara", som betyder "mage" och "kiri", som betyder "snitt."

I traditionell japansk kultur ansågs harakiri vara en ädel och hedervärd handling för samurajer som hade förlorat sina herre eller hade blivit vanärat. Det sågs som ett sätt att återupprätta sin heder och undvika att skämma ut sin familj. Ritualen innebar att samurajen drog ett svärd och gjorde ett djupt snitt över sin egen buk, vanligtvis precis under bröstkorgen. Detta skulle orsaka snabb blodförlust och död inom några minuter.

Utövandet av harakiri har i stort sett försvunnit i det moderna Japan, och det anses nu vara en kvarleva från landets feodala förflutna. Men termen "harakiri" används fortfarande metaforiskt för att beskriva varje handling av stor uppoffring eller självförnekelse.