Den kontroversiella historien om Sati: A Practice of Ritual Suicide in India

Sati (även känd som suttee eller sutee) var en praxis i vissa kulturer i Indien, särskilt bland rajputs och andra högkastiga hinduer, där en änka skulle bränna sig själv på sin makes begravningsbål. Denna praxis ansågs vara en form av rituellt självmord och sågs som ett sätt för änkan att förena sig med sin avlidne man i livet efter detta.
Utövandet av sati har en lång historia i Indien, som går tillbaka till åtminstone 300-talet e.Kr. Det var särskilt utbrett under medeltiden, då det ansågs vara ett tecken på respekt och hängivenhet för en änka att offra sig för sin man. Utövningen var inte begränsad till hinduer, utan utövades också av vissa muslimska och sikhiska samhällen.
Utövandet av sati förbjöds i Brittiska Indien 1829, och det har sedan dess varit förbjudet i de flesta länder där det tidigare utövades. Det har dock förekommit fall av kvinnor som fortfarande försökt begå sati under de senaste åren, ofta som en form av protest eller som ett sätt att uppmärksamma sina klagomål.
Sati anses vara ett kontroversiellt och känsligt ämne, och dess historia och betydelse är föremål för pågående debatt bland forskare och aktivister. Vissa ser det som en symbol för patriarkalt förtryck och ojämlikhet mellan könen, medan andra ser det som en ädel handling av hängivenhet och lojalitet. Oavsett ens perspektiv är det tydligt att sati har haft en djupgående inverkan på den sociala och kulturella strukturen i Indien och andra länder där det praktiserades.