Pluto: En dvärgplanet med en rik geologi och omloppshistoria

Pluto är en dvärgplanet som ligger i de yttre delarna av solsystemet. Den upptäcktes 1930 av Clyde Tombaugh och ansågs från början vara den nionde planeten i solsystemet. Men efter upptäckten av andra liknande föremål i Kuiperbältet ifrågasattes Plutos status som planet. 2006 definierade International Astronomical Union (IAU) en planet som ett objekt som kretsar runt solen, har tillräckligt med massa för att rundas av sin egen gravitation och har rensat sin bana från andra objekt. Pluto uppfyller inte det tredje kriteriet, eftersom dess omloppsbana överlappar andra objekt i Kuiperbältet, och den klassificerades därför om till en dvärgplanet.

Pluto har en diameter på cirka 2 374 kilometer och en omloppsperiod på cirka 248 jordår. Den har en mycket excentrisk bana, som tar den så nära som 29,7 astronomiska enheter (AU) från solen och så långt som 49,3 AU från solen. En astronomisk enhet är medelavståndet mellan jorden och solen. Pluto har en mycket långsam rotationsperiod på cirka 6,4 jorddagar, och dess yttemperatur varierar från -233°C till -213°C.

Pluto har en tunn atmosfär som mestadels består av kvävgas, med spår av metan och kolmonoxid. Atmosfären tros frysa och sublimera (förändras direkt från ett fast ämne till en gas) när Pluto rör sig närmare och längre från solen. Pluto har också fem kända månar: Charon, Nix, Hydra, Kerberos och Styx. Charon är den största månen, med en diameter på cirka 1 208 kilometer, och är ungefär hälften så stor som Pluto.

År 2015 flög rymdfarkosten New Horizons förbi Pluto och dess månar och gav de första närbilderna och data om dvärgplaneten . Uppdraget avslöjade en mångsidig och komplex geologi, inklusive berg, dalar och till och med bevis på nyligen genomförd geologisk aktivitet. Pluto fortsätter att studeras av astronomer som använder teleskop och rymdfarkoster, och dess unika sammansättning och omloppsbana gör den till ett viktigt mål för vetenskaplig forskning i det yttre solsystemet.